Estelle sjunger!

Estelle och Macca

Jag är ju inte Ronettes-samlare på riktigt, men jag har inget annat än respekt och beundran för de tre tjejerna som bar ut fantastiska popalster åt producenterna. Veronicas röst och sångstil är världen väl förtrogen med men har du hört hur Nedra och och Ronnies syster Estelle låter för egna stämband?

Klippet sägs skall vara unikt på det viset och om inte annat så är det en uppradning av vad som gällde i Staterna -65. Du ser Sonny and Cher, Darlene Love and the Blossoms, Bobby Goldsboro, Donna Loren, Glen Campbell, Billy Preston, The Shindogs, och The Righteous Brothers trängas bland GoGo-tjejer.

Om jag valde rubriken strategiskt?

Vem?

Jag??


Grattis till alla Estelle i alla fall och en tanke till Estelle Bennett som gick bort 2009.

Dead Mans Curve

1961 är det full fart på Hanna-Barberas studios. "The Flintstones" som hade premiär året innan skall få en systershow nästa år i "The Jetsons" och förberedelserna är många. Ett skäl till seriens succé är en man med mycket erfarenhet att skapa röster till animerade figurer - Mel Blanc. Mel hade börjat sin nya karriär efter att ha kommit ur ett långt kontrakt med Warner Brothers där han var röst till många tecknade kändisar som Bugs Bunny. Livet var bra. Dagen innan har man avslutat inspelningarna av Flintstones första säsong.

Han satt i sin smaragdgröna trimmade -59 Aston Martin och gled längs Sunset Boulevard i L.A. Inte långt från UCLA går han in i en 90-graders kurva och träffas rakt på av en bil som kommit över på mötande sida i den farliga kurvan. Kraschen är ordentlig och Mel tillbringar tre veckor i koma men blir till sist frisk igen och kan fortsätta ge Freds kompis Barney en röst.

Mel är inte ensam om att råka illa ut i den kurvan. Upp emot 30 människor har förolyckats där bara de senaste åren och kurvan fortsätter vara ett hot i trafiken. Kurvan efter Doheny var gjord i betong på den tiden och hade helt fel dosering. Kommer man dessutom från Schwab´s är det en nedförsbacke innan så det kan gå riktigt fel. Jag tänker på en kurva i Dalköpinge på väg från Trelleborg till Gislöv där en del av kurvan är feldoserad och det känns i hela bilen (blygsam liknelse). ;-)

Well, in kommer Artie Kornfeld och ett stycke musikskröna.

Artie är kompis med Brian Wilson och har lärt sig mycket om låtskrivande sedan han träffade Jan and Deans Jan Berry -62.

"Same car - Same street - Before it struck"

Enligt Artie var han och Brian ute -63 och gasade på en "liten Honda" som Brian fått av Honda America för att göra en reklamspot om hojen (låten kom senare). Gatorna i Santa Monica har ofta lite sand på sig och i en 90-graders böj vid UCLA går man av vägen och blod och Honda-delar blandas.

Artie kommer ihåg det som att de gick en bit men hittade ett tomt hus med ett piano och satte sig för att skriva musik om händelsen (Just detta kan kännas lite väl "far out" men det är Arties berättelse 2009 som man nog skall läsa med ett paket salt. Fast jag älskar en bra historia - sann eller ej).

Bilkulturen var en viktig del av alla berördas liv. Snygga slicks!

Artie beundrade Jans Corvette och början blev "I was cruising in my Stingray late one night....".

Brian gjorde musik till orden och Artie började beskriva ett race längs Sunset Boulevard. Nu var ju Artie från New York och var inte helt hemma i vad man passerade efter kurvan i Doheny så det passade bra med stopp på färden/en olycka där.

Ett annat namn var Roger Christian. Roger var DJ och ett skäl till att han var med som kompositör kan vara Payola, ett annat att han faktiskt var med och skrev. Det sägs att Roger, som hade en Jaguar XKE som i sången, träffade Artie och Jan på en diner och skrev ner låten som en hyllning till Rogers idol Mel Blanc på en serviett.

Det sägs också att låten skrevs i Brians föräldrahus och att Brian och Jan gjorde hela arrangemanget
på nån timme.

Earl var en av de första att sätta "rockbeaten" redan på "The Fat Man" 1948
och punka till det med Little Richard.

Låten spelades in i United Western studio 3 (bara kvarter från korsningen Sunset/Vine där racet börjar) med delar av The Wrecking Crew som studiomusiker. Fats och Little Richards trummis Earl Palmer och den store Hal Blaine spelade trummor samtidigt och var perfekt synkade för tufft resultat.
Det var Jans idé att få ett fetare trumljud och en av de första gångerna som två trummisar spelar ihop på en låt.

Kanske alla tiders mest eftersökta trummis fick äta när tid gavs. Spelat med "alla".

Knäpp igång låten och läs vidare.



Du har hört texten förut;

"I was cruisin' in my Stingray late one night
When an XKE pulled up on the right
He rolled down the window of his shiny new Jag
And challenged me then and there to a drag
I said, "You're on, buddy, my mill's runnin' fine
Let's come off the line now, at Sunset and Vine
But I'll throw you one better if you've got the nerve
Let's race all the way
To Dead Man's Curve"

Utmaningen och starten gick som sagt vid korsningen Sunset Boulevard och Vine Street. Jaguar XKE, eller E-Type som den hette i Europa, var introducerad -61 och "hot news for petrol heads".

Dead Man's Curve, it's no place to play
Dead Man's Curve, you best keep away
Dead Man's Curve, I can hear 'em say
Won't come back from Dead Man's Curve

The street was deserted late Friday night
We were buggin' each other while we sat out the light
We both popped the clutch when the light turned green
You should of heard the whine from my screamin' machine
I flew past LaBrea, Schwab's, and Crescent Heights



Jaggan utmanar `Vetten vid "A", flyger förbi "B" för LaBrea och vidare förbi
klassiska drugstoren Schwab´s vid "D".

Kopplingen släppt och här följer en liten geografilektion. Schwab´s var platsen där man kunde köpa en mjölkdrink och se filmstjärnor.

"And all the Jag could see were my frenched (frenched=insänkta i karossen, på senare versioner "six") tail lights
He passed me at Doheny then I started to swerve"

Från "A" till pilen. Inget dåligt race - 11 kilometer. Kanske hade det varit
 vilt en sommarnatt -64 men idag med bussfiler och
trafikljus hade snittfarten varit 45 knyck.

But I pulled her out and there we were
At Dead Man's Curve
Dead Man's Curve, it's no place to play
Dead Man's Curve

Well, the last thing I remember, Doc, I started to swerve
And then I saw the Jag slide into the curve
I know I'll never forget that horrible sight
I guess I found out for myself that everyone was right
Won't come back from Dead Man's Curve

Gillar hur man helt fräckt skådespelar sig igenom scenen där han sitter hos läkaren och berättar om olyckan för att sedan ödesmättat dra igång låten igen.

Well, låten gick snabbt upp till en 8e plats på listan och hitten var ett faktum. Artie kunde nu köpa sig sin första Corvette - en -64 Stingray convertible för $3800. Artie skrev vidare som denna låten och 5 år senare arrangerar han Woodstock.

Jan Berry fortsatte skriva, framföra och producera surflåtar tills han två år senare hade en bilolycka i sin Corvette i närheten av just Dead Mans Curve. Han hamnade i koma och kämpade sig tillbaka under många år.

Mel fortsatte ge röster åt animerat på sitt eget fantastiska vis och gick till sist vidare till den himmelska tecknade filmen -89.
Mer är det väl inte att säga om allt detta. Eller som det står på Mel´s gravsten:

"That´s all folks"

Mer om Jan and Dean på GrandPrix63 där även detta finns.

Smokey Yunick och lustgasen

Det är 1997 på National Trails Raceway. Jerry Eckmans Funny car står och värmer motorn i depån inför en viktig final. Plötsligt exploderar oljetråget och det mesta runt bilen blir täckt med olja.
När paniken lagt sig står det snabbt klart för andfådda funktionärer att det legat en dold lustgastank i oljetråget som exploderat. NHRA är tvugna att reagera hårt. Lustgasfusket måste bort.

Tillbaka till 50-talet. Stock Car började organiseras i sydstaterna och många som körde hade tidigare varit Moonrunners, det vill säga distribuerat illegalt hembränt med lagen hack i häl på kurviga bergsvägar.
Ungefär samtidigt som Wally Parks drog igång NHRA för hotroddarna på västkusten startade Bill France National Association for Stock Car Auto Racing, NASCAR, i Daytona, Florida. Första racen gick på stranden med "bonnatrimmade" originalkärror.
I början var reglerna få och först i slutet av 50-talet blev det regel att knäppa midjebältet. Men allt eftersom startfältet blev större och jämnare växte också (smyg)trimningen.

Smokey Yunick var ingen fuskare. Om det fanns en regel som förbjöd något skulle han aldrig bryta den. Smokey tyckte att det var viktigt att hålla löften i livet, och ett löfte han givit sig själv var att vara snabbast på banan om inte annat som stallchef och mekaniskt geni.

Efter att ha flugit "Flygande Fästningar" (B-17) under andra världskriget slog Smokey med fru sig ner i Daytona Beach och öppnade "Smokeys Best Damn Garage in Town" för att reparera lastbilar. Men hans rykte som proffsmekaniker gjorde att han blev kontaktad av ett lokalt stock car team med Herb Thomas som förare.

Smokey preppade en "Fabulous Hudson Hornet" och vinnandet började. 55-56 var han involverad i Chevrolets racingsatsningar och i viss mån vidareutvecklingen av småblockaren. När han berättade för Zora Arkus Duntov att Zoras körförmåga i Corvetten var max 6 av 10 blev han inte glad.

Efter att Smokey blev fotad av Ed Cole lär han ha sagt: "I can tell you not to call their next year’s models junk if you want to get paid by them. I know first hand that’ll tick ‘em off!”
Mr. Yunick sade vad han tänkte.

57-58 blev det Ford och därefter en galen vinnarcirkus med hans kompis "Fireball" Roberts i Pontiacs (läs om Roberts på GrandPrix63-bloggen).

Det fanns mycket som inte var reglerat i motorsporten på 50 och 60-talet. Till exempel stod det -66 ingenstans att man inte fick bygga en bil som var 7 åttondelar stor. Det var Smokey.

Nummer 13 var ett turtal.

Men sägnen berättar om hur Smokey fick tandvärk och gick till tandläkaren. Där sägs det att han blev introducerad till bedövningsmedlet "skrattgas", eller lustgas som vi kallar det. Han fick höra hur gasen var packad av syreatomer och tänkte att detta kan bli till hästkrafter. Skall man vara lite tråkig kan man väl spekulera i om inte hans förflutna som stridspilot kan ha gett honom kännedom om hur till exempel Messerschmitt 109 använde gasen. De hade sitt GM-1 (Göring Mischung 1) som allmänt kallades för "Ha-ha-gerät" (ha-ha-apparaten).

Men låt oss hålla oss till sägnen.

Det fanns ingen anledning att visa medtävlande eller tävlingsledningen att man använde lustgas så man fick tänka till hur man skulle gömma den. Till slut kommer man på det. Man bygger en extra kraftig störtbur och med noggranna svetsar fick buren bli lustgastanken! Påfyllning och urtappning doldes och munstycken monterades inuti motorn.

Det gick lite snabbare. Men det var tidigt i lustgasens historia. Fler använde gasen utan att berätta det. Tävlingsarrangörerna ville ha snabba race och såg mellan fingrarna. Ett talesätt var att någon kunde få "The Call". Det innebar att man från arrangörens sida ville ha en viss tävlande som vinnare och var redo att tolerera regelböjningar. Dessutom hade (och har) Bill France alltid sett till att det fanns en oåterkallelig regel i Stock Car: den som publiken såg vinna VAR vinnaren, oavsett metod.

Bill France sr.

Anyway, Smokey fortsatte att utmana reglementen och att utveckla teknologin i bilarna. Han var förmodligen först med att montera en bakvinge på en Indy-bil. Han såg till att föraren kunde fylla på motorolja under färd. Han byggde om karosser och chassin för aerodynamik och låg vikt på ett sätt som var nytänkande.
Det finns massor att säga om legenden Smokey med patent och påhitt som bilbranschen avundades.

Lustgasen fortsatte att vara en dold faktor. Först under 70-talet startade Ron Hammel "10.000RPM" och Marvin Miller startade sitt företag med varumärken som "It´s a Gas" och det fuskanspelande "Chetah". Dessa var de första systemen som byggdes för gatåkare.
Så småningom var NOS etablerat och är idag sofistikerade system för motorbuskidsen.

Men Smokey var en pionjär. Och det var inte fusk. Det var bara onödigt att berätta om.

När Phil Spector födde en julskiva på Gold Star Records

Så är det jul igen och jag utmanar mig själv än en gång att skriva ett inlägg om en Helig Ko - Phil Spectors Julalbum. Nu är jag säker på att jag inte är den enda bloggaren som försöker sig på det i år (och det är många innan mig) så låt oss börja historien med ett ungt par som träffats på en kaffebar i Los Angeles, 1963.

Ung kärlek. Sonnys flickvän är bara 17.

Sonny Bono träffade henne redan i november året innan. Det skilde 11 år och hon var bara 16 år då, men de unga tu blev vänner med en gång och tiden gick. Flickan hette Cherilyn och hade spännande ansiktsdrag efter sina förfäder från Armenien och den stolta Cherokeestammen. Sonny träffade henne allt oftare och snart blev vänskapen till mer. Cherilyn såg Sonny som sin närmaste vän och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med honom, så det var inte konstigt att Cherilyn fick följa med Sonny till jobbet allt som oftast.

På jobbet: Gold Star Studios

Sonny jobbade på en av de mindre studiona i Los Angeles. Han hade ett förflutit på Speciality Records men valde att börja på Gold Star några år innan de träffades.

Helig plats! Eddie Cochran började här.
Beach Boys spelade in "Pet Sounds". Och alla tjejgrupper. Och....

Gold Star var ett roligt ställe att jobba på. Sonny var vid den här tiden "fixarkillen" som fixade kaffe, instrument, rör till mixerbordet och allt annat som kunde behövas när hitlåtar skulle skapas. Han var också trummis och slagverkskillen.

Och när den arrogante New Yorkaren flög in var han närmast livegen.

Larry till vänster. Stekar-Phil visar vägen genom solglasögon.

Killen från New York hade varit på Gold Star förut. Första gången var -58 då han var del av "Teddy bears" och spelade in "To know him is to love him". Harvey Philip Spector var redan då inställd på att bli producent fast nu spelade han gitarr, sjöng i bakgrunden och var del av skrivandet.



En av grundarna till studion, Stan Ross, hade anställt sin kusin Larry Levine som ljudkille. Larry har berättat att när den arrogante New Yorkaren klev in för första gången så tyckte Larry genast illa om honom.

Och som om en gång inte var nog så kom han tillbaka sommaren -61 för att producera Paris Sisters "I love how you love me". Tack och lov tog Stan Ross hand om honom då.



Men när han envist återvände för att spela in "He´s a rebel" ett år senare fick Larry ta hand om honom. Nå, han verkade ju veta vad han ville så det gick ganska snabbt.



Men tre veckor senare är han tillbaka igen. Stan hade snabbt hittat på en ursäkt som hade att göra med att han inte kunde jobba på helger och Larry blev lämnad med Storstekaren. Larry förstod att stekaren såg något speciellt med Gold Star då han hela tiden berättade hur mycket han hatade att
flyga men ändå återvände. Denna gången var det en trallvänlig låt han ville spela in. Det som var speciellt var att Phil hade en uttalad idé om hur låten skulle låta.

Spector jagade alla!

"Zip-a-dee-doo-dah" skulle bli en minnesvärd upplevelse för Larry och när stekaren kom tillbaka och spelade in nästa "dumma" låt, "Da doo run run" våren -63 blev det den första låten med ett arrangemang som skulle bli känt som "The Wall of Sound". Har du orkat läsa så här långt har du säkert hört talas om det förut.



Det var under våren som "Ljudväggen" skulle sättas på allvar. Sonny hade mer än ett heltidsjobb att göra Phil nöjd så Cherilyn började hänga mer och mer i studion. Alla som fanns i krokarna och inte var tondöva hade ett ansvar som bakgrundssångare och när man konstaterat att Cherilyn, eller Cher som hon kallades hade mer än stark röst blev hon inkallad. Cher skulle bli en liten del av kanske en av popvärldens mest renommerade inspelningar. "Be my baby" välte musikindustrin och inte minst kidsen.



Men nu var det hösten -63 och stekaren Phil var på plats igen. Sonny jagades fram och tillbaka för att fixa olika grejor och Phil ville inte att dagen skulle ta slut. Man var på plats för att spela in en julskiva och det var bråttom. I november skulle den finnas i butikerna.

Phil och Ronettes i studion

Phil gjorde det mer och mer klart. Detta skulle inte bara bli en julskiva utan ett mästerverk.

De tygnsta spelarna på plats - Wrecking Crew

På plats fanns den absoluta gräddan av studiomusiker. Phil var inte blyg för att tala om hur lite en artist betydde för en låt. Det var låtskrivarna och producenten som gjorde hitten, inte artisten, och med det resonemanget så gällde det bara att ladda med ett bra gäng som kunde göra det producenten bad om så skulle allt bli bra. Denna studioorkester fick namnet "The Wrecking crew" och kunde spela allt! Bäst!



Phil hade fått ett tillvägagångssätt i att låta musikena spela sig trötta några timmar först för att minska viljan för improvisation och sedan börja själva arbetet. Cher var ju bara 17 år men hon kunde inte förstå hur alla som var mycket äldre än henne klarade av 16-timmars dagarna. Hon var slutkörd!

I sex hela veckor pågick detta. Phil själv lämnade studion bara för att duscha och sova några timmar och krävde detsamma av alla andra. Eftersom Phil inte ville att mikrofoner skulle ändras var han ovillig till pauser. Låtarna spelades ofta in studio-live med minimal dubbning och påläggning.

Phil ville spela in nästan alla instrument tillsammans i ren Mono och det sägs att när sedan trummisen Hal Blaine satte sitt var bilden total och helgrym!

Idag och även då hade man lagt alla spåren och låtit ljudkillen sätta ihop det i efterhand. Phil ville att det mesta av ljudet skulle blandas på plats. Men så blev det fantastiska poparrangemang. Hör själv!



Som du förstår var musikbranschen kommersiell även då (eller kanske mer då). En "vanlig" Johnny Rivers-inspelning kunde gå loss på $3000 i studiotid. B-sidan förmodligen mindre. Man gjorde aldrig ett album med bara listettor, så därför brukade man ge några låtar mer uppmärksamhet och resten en mer standardiserad behandling.

Phils julskiva skulle gå loss på $56000 i studiotid! Några år senare lägger Carole King $18000 på sin "Tapestry" som jämförelse. Julskivan skulle BARA innehålla listettor enligt Phil.
Galet? Genialt?
Skivan blev ett mästerverk. "Ljudväggen" var nu teglad och cementerad. Inget skulle stoppa stekaren.

Någon har dödat presidenten. Och julen.

Skivan släpptes den 22e november 1963. Samma dag (!!) hände något som gjorde att Amerikanarna inte ville fira jul. En kula satte stopp för president John F. Kennedys förföriska, föränderliga och framtidsbejakande era.

Skivan blev en försäljningsflopp relativt sett. Till slut blev den nummer 13 i försäljning, men folkanstormningen uteblev.

Stekar-Phil satt på sitt kontor i New York och fattade ingenting. Här lägger han ner sex veckor tillsammans med de bästa musikerna i den bästa studion för att spela in låtar skrivna av de bästa låtförfattarna och......ingen jordskredsförsäljning. Ingen listetta.

Darlene Love och Cher som sällskap.

Phil ryckte dock upp sig och fortsatte vara arrogant och framgångsrik. Men mindre än tre år senare skulle han råka ut för nästa knäck när han satte ut att göra "den bästa poplåten någonsin" i "River deep, Mountain high". Den floppade i USA och Phil drog sig undan för att slicka såren några år.

Cher och Sonny jobbade kvar på Gold Star en tid till men slog igenom själva -65 och hade det året 5 låtar på topp-20-listan. De skilde sig 1975. Cher är idag den ende som fått alla de stora film och musikpriserna. Sonny blev politiker.

Gold Star på 6252 Santa Monica Boulevard gick till historien som en av de absolut hit-tätaste studiorna någonsin men var borta i mitten på 80-talet. Stan Ross dog i år.

Från vänster grundarna Dave GOLD och STAn Ross på Gold Star.

Skivan som blev till under mycket lidande blev till slut en klassiker och Rolling Stone Magazine rankade den som nummer 142 av de 500 viktigaste albumen genom tiderna.

För mig finns inte en jul utan "A Christmas Gift for you from Philles Records". Jag har spelat den i typ 30 år och kommer att spela den var jul framöver och det kommer att fortsätta kännas som om jag träffar en kär gammal och besvärlig vän var gång.

God Jul till alla vänner!